KAREN

 Införandet av film i museer och konstgallerier är ansvarig för biografens expansion i flera aspekter: i dess arkitektoniska aspekt (rum av olika storlekar, multiplicerade skärmar och konjugerade utrymmen), i den diskursiva aspekten (nya kopplingar mellan bild och språk) och i den mottagliga aspekten (nya roller för besökaren som nu inte längre vet hur man ska gå vidare före en film). Från dessa nya möjligheter som presenteras av filmanordningen etableras en ny åskådarregim. En ny biografåskådare är född: mobil, kapabel till en variabel titt på bildernas organisation, dimension och närvaro. Denna observatör, medveten om sin närvaro i utställningsrummet, är inte längre benägen att lätt identifiera sig med de karaktärer som presenteras av filmen eller att lura sig själv med diegesis skaldiska utrymme. Den nuvarande approximationen mellan film och konst gör det möjligt att etablera en konst av enheter under olika logiker, nya subjektiviteten och aldrig tidigare skådade erfarenheter. Installationerna blir det privilegierade läget för presentation av verk av en biograf av enheten som ingår i plastkonsten, eftersom de presenterar sig som ett forskningsutrymme där åskådarens erfarenheter svarar på konstnärernas, där representationen kan testas i alla dess tillstånd och gränser och där enheten avslöjar sig som uppfattningssättet för sådana verk.

Carlos Eduardo Thompson